Estetisk ateism

Sista inlägget tog upp den del av andlighet som just nu florerar som handlar om viljan att få fantisera fritt, utan att behöva pröva sina ideer mot den verklighet man upplever.

Ett annat fenomen inom andligheten idag är den intellektuella inriktningen. Jag brukar kalla denna för estetisk ateism. 

Med termen estetisk ateism refererar jag till den andlighet som verkar hålla en ateistisk, och ofta darwinistisk hållning men på ett mer estetiskt tilltalande sätt.

Denna hållning kan t.ex. förklara karma som orsak och verkan. En lag utan värdering och utan rättvisa, som andra naturlagar. På sin höjd kan man härleda att vara snäll i längden, till att något bra brukar komma ut ur det till slut (även om jag är mycket tveksam till om denna slutsats stämmer). 

Den kan tala om gott och ont som mänskliga värderingar, omöjliga att applicera på naturen. Och om gudomliga lagar som naturlagar. Detta brukar leda till en hållning där allt ses som perfekt som det är, och att det är våra värderingar som hindrar oss från att se detta. 

Nåd eller upplevd hjälp i våra liv brukar i denna hållning tillskrivas slumpen. Det kan hända vem som helst och utan några speciella skäl. 

Frågan blir. Vad har vi att vinna på en vackrare beskrivning av naturlagar? Kan denna estetisering av meningslöshet och slump göra att vi känner oss tvingade att älska även det som skadar eller ännu värre, stillatigande se på när orättvisa och våld utövas? 

Det jag beskrivit här är inte detsamma som den filosofiska idén att världen och anden är ett, som beskrevs i förra inlägget. Denna idé innebär att världen är mer än vi tror, och innehåller även det vi kallar ande. Detta kallas av läraren och mystikern Uma Inder för ”Supernatur”. Här är anden inte särskild från  världen men ett med den. 

Skillnaden mellan denna syn och den som beskrivits ovan är att den tidigare beskrivna är inkluderande medan den här beskrivna kan beskrivas som reduktionistisk.