Att leva sitt dharma

I psykoanalysen talar man om att sublimera sina trauman. Detta innebär att tillåta att våra liv tar riktning mot att arbeta med våra trauman.

Vi väljer ofta arbeten och fritids engagemang som är kopplade till våra trauman. 

Om detta görs omedvetet kallas det upprepningtvång, och leder till handlingar som gör att vi upprepar vårt ursprungliga trauma gång på gång. Görs det för andra innebär det ofta att vi använder dem som skådespelare i vårt drama, istället för att hjälpa dem att läka sitt eget trauma. Eller så skapar vi antagonister i vårt eget engagemang, istället för att föra över andra till vår sida. 

Görs arbetet istället medvetet och utan projektion blir det en källa till läkande, både för oss och för andra.

I den yogiska traditionen talar man om dharma. Dharma är vår plikt i livet, i form av det som är rättfärdigt. 

Två öden i den yogiska traditionen, nämligen Aryunas och Ramas visar exempel på detta. De två hjältarna i de indiska eposen Mahabharata (Bhagavad Gita) och Ramayana. 

Prins Aryuna föds in i en situation där han kommer att bli tvungen att bekämpa sina kusiner, som vill skapa ett samhälle som skulle innebära lidande för folket. 

Prins Rama förlorar sin rätt till kungariket under en längre tid till sin halvbror, genom sin fars obetänkta löfte till en av sina fruar. Men genomför genom detta sin livsuppgift ,som avatar av Vishnu, att besegra demonen Ravana. 

I båda fallen föds de till en livslott avgjord av tidigare generationers handlande. Och skall vi vara helt ärliga så även om vi inte är födda till prinsar eller prinsessor, så föds vi alla in i förutsättningar skapade av de innan oss. 

Även om vi tacklar dessa utifrån de speciella förmågor/ talanger som vi fötts med. 

Dharma kan därför inte ses enbart utifrån ett individuellt tänkande, utan måste också förstås som en stafettpinne som vi tar över.

En del av de saker som vi övertar är konsekvenserna av trauman i generationerna innan. Sådana som inte blivit medvetna och brukade till läkande. 

Vilken lott vi än fått är det vår uppgift att medvetandegöra och läka det som överförts. Eller att annars vara dömda att upprepa det, eller projicera dramat på andra, och därigenom se det upprepas i all oändlighet. 

Det är intressant att jämföra detta med begreppet arvsynd inom kristendomen.