Att ge av sig själv
Tänk om allt är ett försiktigt lagt pussel. Tänk om din befrielse är viktig, inte bara för dig, utan för kolllektivet.
Tänk om just dina egenskaper och din längtan fyller en del av vad världen behöver.
Befrielse från vad? Tantrisk tradition talar om befrielse; moksha som befrielse från samskaras ( emotionellt laddade minnen) och vasanas (omedvetna upprepade beteenden).
Befrielse till vad? Till ditt sanna varande. Den du verkligen är.
Skulle varje befrielse då ge olika resultat? Ja, varje befrielse skulle ta fram en unik individ med unika förmågor, och ett unikt bidrag till världen. Som pusselbitar i ett pussel. Varje del unik, och en del av helheten.
Bhagavad Gita talar om detta. Man lyfter fram cykeln av givande och tagande som finns i naturen, som offren i vedaskrifterna symboliserar, och vikten av att vara med i detta givande och tagande. ”Det du ger av dig själv ger du till världen”.
Däremot varnas det för att handla endast utifrån egen vinning. Detta kan förstås som ett brott mot naturens balans mellan givande och tagande.
En vers säger att den som ser att all handling görs av naturen, och att självet inte är den som gör, den ser verkligen.
Versen efter säger att när denne ser att mångfalden av varelser är centrerade i enheten och kommer ur den enheten, då når denne Brahman. Med andra ord så verkar Bhagavad Gita lära ut att problemet är att vi förlorar kontakten med helheten om vi bli egoistiska.
Det ges också av texten att allas natur bidrar till en harmoni. Den rätta handlingen är den som är i harmoni med vår natur, även för världen. Yoga definieras i detta sammanhang som rätt handling.
Det står även att det är bättre att utföra sin egen dharma (natur) dåligt än någon annans bra. Detta går att tolka som att hellre än att göra det du tror är ”gott”, vad andra vill ha av dig eller vad du tror världen behöver, är att vara dig själv. Du är en unik del av världen och behövs precis som den du är.
Källa: Bhagavad Gita, översättning av S. Radhakrishnan.
Musik: Aquarian, Nirinjan Kaur Khalsa.
