Tillsammans i kärlek
Det sägs i den tantriska traditionen att ”Källan” inrymmer all potentialitet som är möjlig.
Det sägs också att syftet med manifestationen är att göra det stora medvetandet medvetet om sig själv. Alltså en självreflekterande process.
Medvetandet refereras här till som prakasha (det stora ljuset) och reflekttionsprocessen som vimasha.
Dessa saker tillsammans innebär att allt som finns som ett potential i det stora medvetandet, kommer att manifesteras för att bli medvetet vid någon punkt.
Den tantriska traditionen menar på så sätt inte att världen är en illusion, utan snarare en reflektion av något som är fullständigt verkligt.
Traditionen gör här människor till medskapare av kosmos vilja att göra sig själv medveten om sig själv.
En vanlig non-dualistisk tolkning av denna idé är att man är ett med ”kosmos”, i bemärkelsen att man ”är” kosmos.
Förståelsen är att det bara finns en, och att den är densamma som ser ut ifrån alla ögon. Bristen i denna vision, är att kärlek inte kan finnas där det bara finns en.
Samtidigt var den tantriska traditionen både dualistisk och non-dualistisk, och den stora uttolkaren av traditionen Abhinavagupta förklarade att sanningen låg bortom båda dessa kategorier.
Den tantriska traditionen är en upplevelsebaserad tradition, och har byggt sin kosmologi utifrån upplevelser som dess utövare haft. Upplevelserna som denna slutsats bygger på är sådana som trotsat tid och rum och även personliga gränser.
Samtidigt frågar jag mig. Vad är då kärlek om inte överskridande av du och jag och av avstånd? Kanske kan dessa upplevelser istället uppfattas som ett vi, i kärlek.
Det är intressant att notera att iden om Shiva och Shakti i förening som det högsta aldrig överges. Att det absoluta alltid symboliserades av ett par i förening.
